Syfte, definitioner, allmänna principer och åtaganden

Lägesanalys

Rättighetsperspektivet har inte fått genomslag i begrepp och policy för personer med funktionsnedsättning. Politiken som rör barn heter Barnrättspolitiken, med tillhörande budgetanslag för att sprida kunskap om rättigheterna, men när det handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättning heter det fortfarande funktionshinderpolitik och motsvarande budget saknas.

Ingen dialog eller åtgärder har skett när det gäller FN:s rekommendation om införlivande av konventionen i svensk lag. Det saknas en politisk process för att säkerställa rättigheter i ny lagstiftning och policy. Luckor i befintlig lagstiftning har inte identifierats och det saknas systematisk uppföljning och analys av praktisk tillämpning. Ett exempel är att det saknas skydd mot hatbrott i lagstiftning eftersom brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp inte uttryckligen omfattar handlingar riktade mot personer med funktionsnedsättning, men skyddar många andra grupper.

Kunskapen om konventionen, de allmänna kommentarerna och statens skyldigheter är låg i offentlig sektor och rättsväsende. Konventionen används inte som underlag för beslut i domstolar och myndigheter. Personer med funktionsnedsättning saknar generellt förutsättningar att hävda och utkräva rättigheter i myndigheter och i domstol.

Regering och riksdag har beslutat om nya mål och inriktningar för funktionshinderpolitiken 2017, men det finns ingen handlingsplan sedan strategin för funktionshinderpolitiken 2011–2016. Universell utformning är en av inriktningarna för funktionshinderpolitiken, men begreppet tolkas inte i enlighet med konventionen. Det saknas en samlad och långsiktig strategi för forskning om universell utformning och mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Trots en blomstrande svensk ekonomi har regeringen sparat i statsbudgeten för insatser för sjukskrivna och för personer med funktionsnedsättning, vilket har bidragit till att risken för fattigdom för personer med funktionsnedsättning ökar snabbast i Sverige jämfört med resten av EU. Förutsättningar för att leva ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen har kraftigt försämrats genom förlorad rätt till personlig assistans och andra LSS-insatser. Detta är en tillbakagång i relation till Sveriges internationella åtaganden och bryter mot principen om progressivt genomförande av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning är sällan aktivt involverade i beslut i enlighet med den allmänna kommentaren. Även om det kan finnas möjlighet att lämna synpunkter sker det ofta utan meningsfull återkoppling, utan tillgång till underlag eller när beslut i praktiken redan fattats.

Många beslut som rör individers rättigheter fattas på kommunal eller regional nivå, och de genomförs olika runtom i landet. Rättigheterna enligt konventionen ska genomföras av staten och garanteras enskilda. När staten väljer att organisera sin verksamhet med olika ansvarsfördelning, inbegripet regioner och kommuner med självstyre, är det likväl staten som är ansvarig för att rättigheterna enligt konventionen genomförs lika över landet.

Ett stort problem är att tillämpning och tillsyn brister på områden där det finns lagstiftning. Det gäller till exempel regelverk för tillgänglighet och socialförsäkringsbeslut där kommuner har ansvar men faktiskt inte genomför sanktioner eller beslut. Reglerna om tillgång till rättssystemet, inklusive rättshjälp, rättsskydd och rättsmedel, behöver stärkas för att göra det möjligt för enskilda att effektivt kräva sin rätt i domstolar.

Rekommendationen från FN om att utveckla och använda indikatorer för hela konventionen över landet har inte åtgärdats. Istället har uppföljningssystemet reviderats och begränsats ytterligare utan att funktionshinderorganisationer har involverats i arbetet.

För att på allvar kunna genomföra konventionen krävs att staten antar ett rättighetsbaserat angreppssätt gentemot rättighetsbärarna och säkerställer ansvarsutkrävande.

Förslag till rekommendationer artiklarna 1 – 4

1. Säkerställ att ett rättighetsperspektiv genomsyrar regelverk och politik för personer med funktionedsättning.
   
2. Säkerställ att definitioner i lagar, regelverk och statistik svarar mot konventionens icke-uttömmande bestämning av vem som ska få tillgång till rättigheterna.
   
3. Genomför en gapanalys av svensk rätt så att åtgärder kan vidtas för att införliva rättigheterna enligt konventionen i svensk lag med effektiv tillgång till rättsmedel för att utkräva rättigheterna.
   
4. Ändra kommittéförordningen och inför konsekvensanalyser i direktiv inför ny lagstiftning och politik utifrån konventionen.
   
5. Utred och säkerställ skydd i lagstiftning mot hatbrott och förolämpning som har samband med funktionsnedsättning.
   
6. Utveckla och anta en nationell handlingsplan för att genomföra konventionen och systematiskt åtgärda kommitténs rekommendationer. Planen ska säkerställa tydligt ansvarstagande på alla nivåer, systematisk uppföljning för att åstadkomma likhet över landet.
   
7. Utveckla och anta inkluderande budgetprocesser nationellt, regionalt och lokalt som utgår ifrån att minska ojämlikhet för hela befolkningen. Dessa ska inbegripa redovisning av hur åtaganden och progressivt genomförande av rättigheter i konventionen har beaktats.
   
8. Säkerställ aktiv involvering i beslut i enlighet med allmän kommentar 7, samt individers rätt till stödjande beslutsfattande i relation till myndigheter, genom att tillsätta en maktutredning och besluta om författningsändringar.
   
9. Utveckla obligatoriska indikatorer för att följa upp konventionen och agenda 2030 i linje med FN:s arbete för att undanröja olikheter i genomförande över landet.