Rehabilitering och habilitering

Lägesanalys

Det finns betydande skillnader mellan Sveriges 21 landsting och 290 kommuner när det gäller tillhandahållande av rehabiliteringstjänster, och när det gäller uthållighet och intensitet på tjänsterna varierar kvaliteten. Mellan barn och vuxenhabilitering råder stora skillnader. Det finns också brist på den kompetens som krävs för att möta de olika behoven hos personer med funktionsnedsättning.

Ansvaret för olika typer av rehabiliteringsinsatser är fördelat på olika aktörer som arbetsgivare, arbetsförmedling, kommuner och regioner vilket gör det svårt att få en helhetsbild. Flertalet av landets kommuner ingår i frivilliga samordningsförbund där rehabiliteringsinsatser för vissa grupper koordineras mellan de fyra parterna kommun, region, arbetsförmedling och försäkringskassa.

Den enskildes möjligheter att påverka de egna rehabiliterings- eller habiliteringsinsatserna är begränsade. Det finns få möjligheter för den enskilde att ställa krav på åtgärder, om nödvändiga insatser uteblir eller är bristfälliga. Tillgången till hjälpmedel är inte heller säkerställd på ett likvärdigt sätt.

Sverige har ratificerat ILO konvention som tydligt anger att rehabiliteringen ska öka möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Men den arbetslivsinriktade rehabiliteringen för personer med funktionsnedsättning brister. De stora förändringar som nu görs av Arbetsförmedlingen väcker oro på såväl grupp- som individnivå för att olika behov inte ska uppfyllas och säkerställas.

Förslag till rekommendationer artikel 26

1. Gör en översyn av lagstiftningen kring rehabilitering och habilitering i syfte att säkerställa likvärdig till – gång, samla ansvaret och stärka individers rätt. Denna översyn ska även omfatta asylsökande och nyanlända över hela landet.
2. Förstärk den koordinerade rehabiliteringen som sker inom samordningsförbunden för att möjliggöra tillgång till insatser för fler personer i behov.
3. Ta fram nationella riktlinjer för att säkerställa att den enskilde kan påverka sina rehabiliterings- eller habi – literingsinsatser och sina val av hjälpmedel. Särskilt fokus behöver finnas på barns delaktighet. Följ upp dessa riktlinjer, fördelat på olika diagnosgrupper, ålder och kön, för att säkerställa likvärdig kvalitet och tillgång i hela landet.
4. Genomför en återkommande nationell kartläggning av kompetensförsörjningen i regionerna samt en utvärdering av om de nuvarande utbildningarna lever upp till de kunskapsbehov som finns.
5. Ta fram nationella riktlinjer för hjälpmedel, bland annat rörande samhällsekonomisk nytta av hjälpmedlet, lämplig gränsdragning mellan konsumentprodukter och hjälpmedel samt användarnas kostnader för hjälpmedel, i syfte att minska regionala skillnader i förskrivning och användande av hjälpmedel.
6. Säkerställ att Sverige lever upp till åtagandet att rehabiliteringen ska öka möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden.