Tillgänglighet

Lägesanalys

Riksdagen har beslutat att universell utformning, borttagande av befintliga hinder och undanröjande av diskriminering är inriktningar för funktionshinderpolitiken. Trots detta saknas en handlingsplan för att ta bort befintliga hinder för tillgänglighet. Därutöver har tillsyn och uppföljning av tillgänglighet i myndigheter, regioner och kommuner försämrats och kompetens om tillgänglighet saknas i många myndigheter och kommuner. Detta försvårar möjligheter för personer med funktionsnedsättning att få tillgång till, förstå och använda sig av sådant som är att betrakta som viktiga samhällsfunktioner. De problem som uppmärksammades av kommittén 2014 kvarstår. Tillsynen av Enkelt avhjälpta hinder brister och ärenden kan bli liggande i upp till tio år i vissa kommuner. Det finns fortfarande luckor i lagstiftning och normer och regelverk inkluderar inte alla funktionsnedsättningar. Därutöver deltar inte ansvariga myndigheter i arbetet för att ta fram standarder för tillgänglighet inom byggd miljö som kan användas på den gemensamma marknaden. Bristerna rör bland annat uppföljning av verkställande av regelverk, bedömning av lagstiftningens effektivitet och klagomål på nya och befintliga byggnader. Det saknas ett samordnat övervakningssystem för kommunernas hantering av rapportering om överträdelser av regelverket samt kommunernas arbete med universell utformning. Därutöver saknas uppföljning av praktisk tillämpning i kommuner och myndigheter som rör behov av tillgänglig information och kommunikation av myndighetsinformation och beslut. Tillgänglighet genom universell utformning är inte integrerat i generella satsningar på digitaliseringspolitiken, utan
I jämförelse med satsningar för att sprida kunskap om andra ratificerade konventioner har satsningarna på information och medvetandegörande om konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning varit mycket begränsade.

Det finns ett långsiktigt kunskapslyft om barnrättigheter och särskild budget för detta sedan 2005, men det saknas en långsiktigt hållbar strategi för att öka medvetenheten om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Hänvisning till konventionen är heller inte systematiskt integrerad i utredningar, politik och relevanta yrkesutbildningar. Det saknas även systematisk uppföljning av medvetenhet och kunskap om rättigheterna. Insikten om ett rättighetsperspektiv för personer med funktionsnedsättning har inte fått genomslag i regering, riksdag, regioner, kommuner, rättsväsende, offentlig eller privat sektor.

Konventionen involverar medierna som en viktig aktör för att öka kunskapen om situationen för personer med funktionsnedsättning. Mediebilden av personer med funktionsnedsättning följs inte upp systematiskt i Sverige. En analys från 2007 visade att medier speglar personer med funktionsnedsättning med utgångspunkt från ett fåtal sjukdomar och diagnoser, att vinkeln ofta är negativ och reproducerar bilden av hopplöshet, ohälsa, problem eller utanförskap. En mindre kartläggning 2018  bekräftar de fortsatta bristerna. Synliggörande av personer med funktionsnedsättning återfinns i enbart cirka 1,2 procent av alla nyheter från public service.

hanteras genom särskilt upphandlade tjänster, vilket skapar hinder för användning. Den nya Lagen om digital offentlig service har visat sig svår att tolka och tillsynsmyndigheten DIGG har ett begränsat uppdrag. Det saknas systematisk uppföljning av krav på tillgänglighet i avtal om upphandling. I regeringens nationella upp – handlingsstrategi presenteras tillgänglighetskrav som en möjlighet snarare än »skall-krav« i enlighet med upphand – lingslagen. En kartläggning av hinder inom kollektivtrafiken visar på stora brister trots lagstiftning om tillgänglighet på området sedan 1979. När det gäller diskriminering kvarstår bland annat en lucka i lagen för den som hyr en lokal, eftersom fastighetsägaren inte kan göras ansvarig för bristande tillgänglighet vilket begränsar förutsättningar att vidta åtgärder för tillgänglighet och mot diskriminering. 

Förslag till rekommendationer artikel 9

1. Upprätta en tidsatt nationell handlingsplan för systematiskt borttagande av befintliga hinder för tillgänglighet i hela landet som följs upp varje år.
2. Säkerställ universell utformning av allt nytt som utvecklas, även i digitaliseringspolitiken och inklusive innovationer och forskning som finansieras med offentliga medel i enlighet med artikel 4 och allmän kommentar 2.
3. Förstärk lagar, regelverk och standarder för alla former av tillgänglighet inom byggd miljö, trans – portområdet och kollektivtrafiken samt för offentlig information och kommunikation om beslut från myndigheter. Säkerställ att myndigheter medverkar i standardisering och att det finns finansiering för funktionshinderorganisationer att delta.
4. Säkerställ att det finns möjlighet att överklaga brister samt att sanktioner och uppföljning används systematiskt vid underlåtenhet att följa regelverk för tillgänglighet.
5. Genomför satsningar på kompetensförsörjning i såväl offentlig som privat sektor för utveckling och upp – följning av tillgänglighet, när det gäller byggnader, kollektivtrafik och kommunikation inklusive interna system, webbsändningar och begriplig text. Detta omfattar även sakkunniga inom yrkesprofessioner, som exempelvis byggprojektörer och arkitekter men även för akademin, politiker och tjänstemän.
6. Utveckla kompetens, stöd och uppföljning av bindande krav på tillgänglighet i offentlig upphandling så att tillgänglighet inkluderas systematiskt i alla upphand – lingsavtal och underleverantörskedjor.